Förlossningsberättelse, dygn 1 av 3
4:e maj - BF +3
kl. 01.00
Precis när jag lägger ifrån mig telefonen och lägger mig tillrätta i sängen för att sova så kommer en väldig molande mensvärk. Det kom och gick lite. Det gjorde ont men jag försökte bortse det hela och tillslut somnade jag.
kl. 05.00
Sovit dryga 3 timmar men vaknade av att det var mer intensivt. Nu var det riktiga värkar. Ca 10 minuter mellan.
kl. 07.00
Värkarna börjar glesas ut, ca 20 minuter mellan. Nu börjar det göra riktigt ont. Och jag börjar tänka på andningen.
kl. 08.30
Hjärtat har åkt till jobbet. Jag upptäcker att pappret blir lite rosa när jag var på toa för att kissa. Nu fick jag hjärtklappning och blev skakis. This is it - nu har det börjat!
Ringer till förlossningen och rådfrågar. De ber mig höra av mig när värkarna kommer med 6 minuters-intervaller. Än så länge är de oregelbundna och hanterbara.
Ringer till syster som kommer över med käk och sällskapar.
kl. 13.30
Värkarna är riktigt smärtsamma men fortfarande hanterbara.
Blogginlägg:
Värkarna är fortfarande oregelbundna, 10 till 40 minuter mellan. Kan nog ta ett tag det här. Har fått i mig lite mat och syrran låg och kliade mig på fötterna i hopp om att jag skulle få slumra till i soffan ett tag. Gick inte. Spelade lite kort med pauser för värkar och nu ligger jag i soffan igen.
kl.15.30
Blogginlägg:
Vem hittade på skiten med att andas sig genom värkarna? Vänta lite så ska jag skjuta dig i benet så kan du försöka andas dig genom den smärtan. Jo men tjena! Längtar tills Hjärtat kommer hem... Min finaste.
Nu var det riktigt svårt att hantera värkarna och jag låg svettig i min morgonrock på sängen. Hjärtat och syrran fick turas om att gnugga mig i svanken genom varje värk. Det var det enda som tycktes lindra. Prövade även att duscha utan resultat. Hjärtat försökte hjälpa mig med andningen men jag kved att det inte hjälpte! Grät på grund av smärtan och undrade hur f*n detta skulle sluta!?
Blogginlägg:
Nu har jag legat hemma med värkar i över 12 timmar. Äntligen (kan inte fatta att jag ens säger det) så har de ökat i intensitet och kommer allt tätare. Hjärtat får gnugga mig på ryggen genom varje värk. Nu vill jag bara att det kommer igång ordentligt så vi får åka in.
kl. 22.00
Nu var jag måttligt stressad och panikslagen över smärtan och tyckte att det absolut inte kunde vara meningen att en människa ska behöva uthärda något liknande utan smärtlindring! Låg i sängen och klockade värkarna. Att sitta eller stå var uteslutet. Hade inte ork att hålla kroppen uppe. Värkarna var fortfarande oregelbundna, omkring var 10-20:e minut. Ringde förlossningen och ville komma in, men icke sa nicke.
Blogginlägg:
Förlossningsberättelse, dygn 2 av 3
5:e maj - BF+4
kl. 01.30
Kommer in till förlossningen som avtalat. Har nu varit vaken nästan 1 dygn. Gör en CTG som visar på 1 värk / 20 min. Öppen 2 cm. Får bricanyl (mot kramp i livmodern), citodon (smärtstillande) och sömntablett och blir ombedd att åka hem och sova. Besvikna, trötta och less åker vi hem. Väl hemma, groggy på alla piller däckade jag snabbt.
kl. 08.30
Blogginlägg:
Var in till förlossningen i natt efter 1 dygn med fruktansvärda värkar. Barnmorskan sa att det var normalt och allt jag kunde svara var: normalt!? Det är ju fan helt sjukt!!
Dock är det inte lika smärtsamt för alla. Vissa kan komma in till förlossningen och vara öppna 7 cm utan att ha känt ett jota! Jag var öppen 2 cm vilket innebär att det är på gång, men inget anmärkningsvärt. Nu har jag sovit nästan 5 timmar och känner mig nästan lite bakis, sliten. Men ack vilken dröm det var att få sova!! Så nu är vi inne på dag nummer 2 och värkarna har inte riktigt kommit igång igen. Dom är nog lite loj efter allt smärtstillande. Jag låter Hjärtat fortsätta sova. Om jag ska orka behöver jag en utvilad sambo som stöd. Inte visste jag att det kunde vara såhär långdraget ...skjut mig...
kl. 09.00-18.30
Är hemma under dagen och varvar sängen, soffan och duschen. Värkarna kommer tätare och blir bara svårare och svårare att ta sig igenom. Hjärtat är hemma från jobbet och får gnugga mig i svanken, som förövrigt är alldeless röd och skinnflådd efter allt gnuggande. När kvällen närmar sig är jag helt slut och redo att kasta in handduken. Nu kan jag väl endå inte behöva vara hemma och lida längre!? Det här är människoplågeri! Nu åker vi in!
kl. 18.40
Kommer in till förlossningen. 1-2 värkar / 10 minuter. Fortfarande bara öppen 2 cm. Hoppas innerligt på att få stanna kvar då vi båda känner att det är jobbigt att vara hemma då värkarnas intensitet ökat kraftigt. Men...även denna gång blir vi hemskickade. Jag får med mig bricanyl, morfin och sömntablett för att åka hem och sova.
kl. 19.30
Jag kommer hem och tar mina piller som sagt. Förbereder mig för att sätta mig i badet och hoppas på att pillerna ska göra sitt snart. Men sen slår det till ordentligt. Går inte att jämföra med tidigare smärta! Nu var det inga värkar utan en konstant lång smärta som aldrig tog slut. Det tryckte på nedåt och strålade ut i ljumskarna. Jag stog på knä i badet och skrek medans tårarna sprutade. Ren, skär panik. Jag kunde inte röra mig och fick svårt att andas. Jag kom varken upp ur eller ner i badet. Det var som om kroppen låste sig. Vid det laget var Hjärtat lika panikslagen. Jag minns att han sa att nu åker vi in och jag skiter i vad dom säger, nu ska vi stanna, jag vägrar bli hemskickad igen!
kl. 20.00
Kommer in till förlossningen.
kl. 20.30
Äntligen blir vi inskrivna!
Behöver jag säga att morfinet och sömntabletten inte slog ut smärtorna?
Jag äter lite smörgåsar och dricker saftsoppa.
kl. 23.00
Vid det här laget har jag testat varma kuddar och akupunktur. Förstog inte varför de bara erbjöd massa skitgrejer och väntade på att de skulle dra fram de tunga artileriet. Vetekuddarna var som en fis i universum som jag bara slet av vid varje värk. Kom igen, jag ska föda barn och ni kommer med varma kuddar, todde det var ett skämt!Akupunkturen gjorde nog varken från eller till. Nu var det bra kämpigt. Nu jävlar gjorde det o n t! De släckte ner och Hjärtat somnade och även jag försökte sova. Kunde givetvis inte somna. Försökte ta mig genom varje värk så tyst och stilla som möjligt så att Hjärtat skulle få sova. (Skrattar lite åt den tanken idag. Han borde ju hållts vaken så han kunde lida med mig, givetvis.)
Förlossningsberättelse, dygn 3 av 3
kl. 03.00
Jag gav upp med att kämpa mig genom varje värk utan att något hjälpte. Jag frågade vad mer de hade att erbjuda. Jag fick in TENS-apparaten. Drog på nästan max och sköterskan förundrades över att jag pallade. Menade på att det var få som klarade av det. Det lindrade en liten stund, men sen kändes det nästan lönlöst, men jag fortsatte kämpa.
kl. 04.00
Nu var det riktigt jobbigt. Grät och sa att TENSen inte hjälpte. Blev undersökt och var nu öppen 3 cm. Kunde för allt i världen inte förstå att efter all denna smärta i drygt 2 dygn och jag var bara öppen 3 cm! Det kunde inte vara möjligt! (för er icke insatta i barnafödande så är det 10 cm som gäller för krystning) De säger att jag ska testa att duscha. Går motvilligt med på det då det inte hjälpt något när jag var hemma.
kl. 05.30
Inne i duschen tar värkarna ordentlig fart igen och där blev vi inte långvariga. Jag kunde inte röra mig och jag kved i panik. Nu gjorde det äckligt ont. Kan dom bara ge mig den där jävla epiduralen nån gång! De erbjuder mig ny akupnktur på ryggen, benet och i ljumskarna. När vi kom till ljumskarna så hann de sätta 1 nål sen tyckte jag det gjorde så satans ont när hon satt den så jag struntade i resten. Eller struntade och struntade, jag hade så ont så jag helt enkelt slog bort hennes händer vid värkarna.
Jag minns fortfarande panikkänslan när jag kände att en värk var på gång. Jag spände hela kroppen och ville verkligen inte vara med längre.
Sen kom lustgasen in i bilden. Snälla låt den hjälpa, jag klarar inte mer!
Jag har hört folk som lovordat den och pratat om gratisfylla. Det här såg jag fram emot. Må hända att den klingade av värkarna något, mest för att jag konsentrerade mig på att andas rätt i masken. Men någon fylla blev det inte, snarare en lätt känsla av baksmälla. Men jag andades desperat på. Hjärtat påstår att jag blev lite groggy, men det var lindrigt.
Nu gjorde värkarna sitt och jag gick in i min egna bubbla av smärta.
kl. 08.00
Åter igen har jag varit vaken dryga ett dygn.
De förbereder mig för epiduralen. De sätter nål i handen och jag minns hur arg jag blev. Jag gastade i lustgasmasken och kunde inte förstå varför de bökade så länge. Det gjorde ju nästan ondare än själva värkarna. Kändes som de höll på att sprätta upp handryggen på mig. Och till råga på det så de stack mig 2 gånger innan de fick den på plats.
Läkaren kom en kort stund efter och skulle sätta epiduralen i ryggen. Nu hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag andades frenetiskt och skrek om vartannat i masken. Dennis höll i mina ben och jag kämpade som ett djur för att ligga blixtstilla genom varje värk medans läkaren satte nålen. Och jag lyckades. Läkaren prisade min prestation och menade att jag var en exemplarisk patient. Han brukar ofta få jaga runt för att få dit nålen, berättade han. Och oj så nöjd jag var! Inte gjorde det ont heller.
Bara minuter efter detta blev jag som en ny människa. Epiduralen fick effekt och jag kunde ligga och kolla på monitorn hur värkarna kom och jag kände ingenting! Jag var i himlen! Jag kunde prata, tänka och känna igen. Hjärtat berättar att jag nu log för första gången.
kl. 09.30
56½ timme efter första värk. Nu var jag öppen 6 cm och de tar hål på hinnorna. Jag får på mig Sveriges största blöja och de ber mig vara uppe och gå. Och då satte forsränningen igång. Det läckte genom blöjan och forsade längs benen ut på golvet. Hjärtat skulle vara duktig och torka upp men fick sig då en härlig skvätt på handen. Den minen glömmer jag inte. Han var fort inne på toaletten och skrubbade händerna med tvål. 4 blöjor tror jag att jag hann avverka. Och lilla Almis hade bajsat i fostervattnet.
kl. 10.00-15.00
De tappade mig på urin första gången nu. Något de sen fortsatte med under resten av tiden. Jag var livrädd och kunde inte slappna av då jag alltid fick en värk när jag skulle kissa, så tillslut vägrade jag helt enkelt
Epiduralen gjorde sitt och jag mådde så himla bra. Jag kunde vila, äta och konversera med Hjärtat. Men att jag nu var så klar innebar även att jag kunde tänka logiskt igen. Nu började jag bli sjukt nervös på det som komma skall. Jag var skakis och kallsvettig. Hur tusan får man ut ett barn genom det hålet? Det kommer göra fruktansvärt ont!? Jag dividerade fram och tillbaka med personalen om hur pass ont det skulle göra och hur nervös jag var. Jag vill inte längre.
Jag och Hjärtat var uppe och gick i korridoren. Jag satt på bollen och stog med gåbordet och gungade i flera timmar. Vid 13.30 var jag öppen 8 cm.
kl. 14.00
Nu var jag öppen 10 cm. Men lilla Almis hade en liten bit kvar att komma ner med huvudet.
kl. 15.30
Nu satte krysvärkarna igång. Fast jag kände ju knappt något. Vaddå ska jag börja nu? Ska han ut nu? Hur ska jag känna när jag ska trycka på? Hur trycker man? Eftersom epiduralen funkade så bra så var det svårt att känna när jag fick en värk. Jag kollade på monitorn och blundade för att känna efter ordentligt. Nu kommer det en värk, eller vänta, jag tror det ialla fall. Personalen kände på magen och bekräftade att jag hade en värk. Och då var det bara att krysta.
Det gick så bra. Det gjorde inte ens ont! Där emot spände det ganska rejält, milt uttryckt. Jag minns att jag sa: det känns som jag har en hel j*vla lastbil mellan benen!
kl. 16.00
63 timmar efter första värk och efter 19½ timme på förlossningen så kikade vår lilla son ut.
3560 g och 49 cm.
Jag grät och Hjärtats ögon var glansiga.
Han ser ut som en kines, och vilka långa fötter han har!
Trött och stolt pappa. Almis 3 timmar.
