beccamedliten

5:e maj - BF+4

kl. 01.30
Kommer in till förlossningen som avtalat. Har nu varit vaken nästan 1 dygn. Gör en CTG som visar på 1 värk / 20 min. Öppen 2 cm. Får bricanyl (mot kramp i livmodern), citodon (smärtstillande) och sömntablett och blir ombedd att åka hem och sova. Besvikna, trötta och less åker vi hem. Väl hemma, groggy på alla piller däckade jag snabbt.

kl. 08.30
Blogginlägg:
Var in till förlossningen i natt efter 1 dygn med fruktansvärda värkar. Barnmorskan sa att det var normalt och allt jag kunde svara var: normalt!? Det är ju fan helt sjukt!!
Dock är det inte lika smärtsamt för alla. Vissa kan komma in till förlossningen och vara öppna 7 cm utan att ha känt ett jota! Jag var öppen 2 cm vilket innebär att det är på gång, men inget anmärkningsvärt.  Nu har jag sovit nästan 5 timmar och känner mig nästan lite bakis, sliten. Men ack vilken dröm det var att få sova!! Så nu är vi inne på dag nummer 2 och värkarna har inte riktigt kommit igång igen. Dom är nog lite loj efter allt smärtstillande. Jag låter Hjärtat fortsätta sova. Om jag ska orka behöver jag en utvilad sambo som stöd. Inte visste jag att det kunde vara såhär långdraget ...skjut mig...

kl. 09.00-18.30
Är hemma under dagen och varvar sängen, soffan och duschen. Värkarna kommer tätare och blir bara svårare och svårare att ta sig igenom. Hjärtat är hemma från jobbet och får gnugga mig i svanken, som förövrigt är alldeless röd och skinnflådd efter allt gnuggande. När kvällen närmar sig är jag helt slut och redo att kasta in handduken. Nu kan jag väl endå inte behöva vara hemma och lida längre!? Det här är människoplågeri! Nu åker vi in!

kl. 18.40
Kommer in till förlossningen. 1-2 värkar / 10 minuter. Fortfarande bara öppen 2 cm. Hoppas innerligt på att få stanna kvar då vi båda känner att det är jobbigt att vara hemma då värkarnas intensitet ökat kraftigt. Men...även denna gång blir vi hemskickade. Jag får med mig bricanyl, morfin och sömntablett för att åka hem och sova.

kl. 19.30
Jag kommer hem och tar mina piller som sagt. Förbereder mig för att sätta mig i badet och hoppas på att pillerna ska göra sitt snart. Men sen slår det till ordentligt. Går inte att jämföra med tidigare smärta! Nu var det inga värkar utan en konstant lång smärta som aldrig tog slut. Det tryckte på nedåt och strålade ut i ljumskarna. Jag stog på knä i badet och skrek medans tårarna sprutade. Ren, skär panik. Jag kunde inte röra mig och fick svårt att andas. Jag kom varken upp ur eller ner i badet. Det var som om kroppen låste sig. Vid det laget var Hjärtat lika panikslagen. Jag minns att han sa att nu åker vi in och jag skiter i vad dom säger, nu ska vi stanna, jag vägrar bli hemskickad igen!

kl. 20.00
Kommer in till förlossningen.

kl. 20.30
Äntligen blir vi inskrivna!
Behöver jag säga att morfinet och sömntabletten inte slog ut smärtorna?
Jag äter lite smörgåsar och dricker saftsoppa.

kl. 23.00
Vid det här laget har jag testat varma kuddar och akupunktur. Förstog inte varför de bara erbjöd massa skitgrejer och väntade på att de skulle dra fram de tunga artileriet. Vetekuddarna var som en fis i universum som jag bara slet av vid varje värk. Kom igen, jag ska föda barn och ni kommer med varma kuddar, todde det var ett skämt!Akupunkturen gjorde nog varken från eller till. Nu var det bra kämpigt. Nu jävlar gjorde det o n t! De släckte ner och Hjärtat somnade och även jag försökte sova. Kunde givetvis inte somna. Försökte ta mig genom varje värk så tyst och stilla som möjligt så att Hjärtat skulle få sova.  (Skrattar lite åt den tanken idag. Han borde ju hållts vaken så han kunde lida med mig, givetvis.)