Förlossningsberättelse, dygn 3 av 3
6:e maj - BF +5
kl. 03.00
Jag gav upp med att kämpa mig genom varje värk utan att något hjälpte. Jag frågade vad mer de hade att erbjuda. Jag fick in TENS-apparaten. Drog på nästan max och sköterskan förundrades över att jag pallade. Menade på att det var få som klarade av det. Det lindrade en liten stund, men sen kändes det nästan lönlöst, men jag fortsatte kämpa.
kl. 04.00
Nu var det riktigt jobbigt. Grät och sa att TENSen inte hjälpte. Blev undersökt och var nu öppen 3 cm. Kunde för allt i världen inte förstå att efter all denna smärta i drygt 2 dygn och jag var bara öppen 3 cm! Det kunde inte vara möjligt! (för er icke insatta i barnafödande så är det 10 cm som gäller för krystning) De säger att jag ska testa att duscha. Går motvilligt med på det då det inte hjälpt något när jag var hemma.
kl. 05.30
Inne i duschen tar värkarna ordentlig fart igen och där blev vi inte långvariga. Jag kunde inte röra mig och jag kved i panik. Nu gjorde det äckligt ont. Kan dom bara ge mig den där jävla epiduralen nån gång! De erbjuder mig ny akupnktur på ryggen, benet och i ljumskarna. När vi kom till ljumskarna så hann de sätta 1 nål sen tyckte jag det gjorde så satans ont när hon satt den så jag struntade i resten. Eller struntade och struntade, jag hade så ont så jag helt enkelt slog bort hennes händer vid värkarna.
Jag minns fortfarande panikkänslan när jag kände att en värk var på gång. Jag spände hela kroppen och ville verkligen inte vara med längre.
Sen kom lustgasen in i bilden. Snälla låt den hjälpa, jag klarar inte mer!
Jag har hört folk som lovordat den och pratat om gratisfylla. Det här såg jag fram emot. Må hända att den klingade av värkarna något, mest för att jag konsentrerade mig på att andas rätt i masken. Men någon fylla blev det inte, snarare en lätt känsla av baksmälla. Men jag andades desperat på. Hjärtat påstår att jag blev lite groggy, men det var lindrigt.
Nu gjorde värkarna sitt och jag gick in i min egna bubbla av smärta.
kl. 08.00
Åter igen har jag varit vaken dryga ett dygn.
De förbereder mig för epiduralen. De sätter nål i handen och jag minns hur arg jag blev. Jag gastade i lustgasmasken och kunde inte förstå varför de bökade så länge. Det gjorde ju nästan ondare än själva värkarna. Kändes som de höll på att sprätta upp handryggen på mig. Och till råga på det så de stack mig 2 gånger innan de fick den på plats.
Läkaren kom en kort stund efter och skulle sätta epiduralen i ryggen. Nu hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag andades frenetiskt och skrek om vartannat i masken. Dennis höll i mina ben och jag kämpade som ett djur för att ligga blixtstilla genom varje värk medans läkaren satte nålen. Och jag lyckades. Läkaren prisade min prestation och menade att jag var en exemplarisk patient. Han brukar ofta få jaga runt för att få dit nålen, berättade han. Och oj så nöjd jag var! Inte gjorde det ont heller.
Bara minuter efter detta blev jag som en ny människa. Epiduralen fick effekt och jag kunde ligga och kolla på monitorn hur värkarna kom och jag kände ingenting! Jag var i himlen! Jag kunde prata, tänka och känna igen. Hjärtat berättar att jag nu log för första gången.
kl. 09.30
56½ timme efter första värk. Nu var jag öppen 6 cm och de tar hål på hinnorna. Jag får på mig Sveriges största blöja och de ber mig vara uppe och gå. Och då satte forsränningen igång. Det läckte genom blöjan och forsade längs benen ut på golvet. Hjärtat skulle vara duktig och torka upp men fick sig då en härlig skvätt på handen. Den minen glömmer jag inte. Han var fort inne på toaletten och skrubbade händerna med tvål. 4 blöjor tror jag att jag hann avverka. Och lilla Almis hade bajsat i fostervattnet.
kl. 10.00-15.00
De tappade mig på urin första gången nu. Något de sen fortsatte med under resten av tiden. Jag var livrädd och kunde inte slappna av då jag alltid fick en värk när jag skulle kissa, så tillslut vägrade jag helt enkelt
Epiduralen gjorde sitt och jag mådde så himla bra. Jag kunde vila, äta och konversera med Hjärtat. Men att jag nu var så klar innebar även att jag kunde tänka logiskt igen. Nu började jag bli sjukt nervös på det som komma skall. Jag var skakis och kallsvettig. Hur tusan får man ut ett barn genom det hålet? Det kommer göra fruktansvärt ont!? Jag dividerade fram och tillbaka med personalen om hur pass ont det skulle göra och hur nervös jag var. Jag vill inte längre.
Jag och Hjärtat var uppe och gick i korridoren. Jag satt på bollen och stog med gåbordet och gungade i flera timmar. Vid 13.30 var jag öppen 8 cm.
kl. 14.00
Nu var jag öppen 10 cm. Men lilla Almis hade en liten bit kvar att komma ner med huvudet.
kl. 15.30
Nu satte krysvärkarna igång. Fast jag kände ju knappt något. Vaddå ska jag börja nu? Ska han ut nu? Hur ska jag känna när jag ska trycka på? Hur trycker man? Eftersom epiduralen funkade så bra så var det svårt att känna när jag fick en värk. Jag kollade på monitorn och blundade för att känna efter ordentligt. Nu kommer det en värk, eller vänta, jag tror det ialla fall. Personalen kände på magen och bekräftade att jag hade en värk. Och då var det bara att krysta.
Det gick så bra. Det gjorde inte ens ont! Där emot spände det ganska rejält, milt uttryckt. Jag minns att jag sa: det känns som jag har en hel j*vla lastbil mellan benen!
kl. 16.00
63 timmar efter första värk och efter 19½ timme på förlossningen så kikade vår lilla son ut.
3560 g och 49 cm.
Jag grät och Hjärtats ögon var glansiga.
Han ser ut som en kines, och vilka långa fötter han har!
Trött och stolt pappa. Almis 3 timmar.
kl. 03.00
Jag gav upp med att kämpa mig genom varje värk utan att något hjälpte. Jag frågade vad mer de hade att erbjuda. Jag fick in TENS-apparaten. Drog på nästan max och sköterskan förundrades över att jag pallade. Menade på att det var få som klarade av det. Det lindrade en liten stund, men sen kändes det nästan lönlöst, men jag fortsatte kämpa.
kl. 04.00
Nu var det riktigt jobbigt. Grät och sa att TENSen inte hjälpte. Blev undersökt och var nu öppen 3 cm. Kunde för allt i världen inte förstå att efter all denna smärta i drygt 2 dygn och jag var bara öppen 3 cm! Det kunde inte vara möjligt! (för er icke insatta i barnafödande så är det 10 cm som gäller för krystning) De säger att jag ska testa att duscha. Går motvilligt med på det då det inte hjälpt något när jag var hemma.
kl. 05.30
Inne i duschen tar värkarna ordentlig fart igen och där blev vi inte långvariga. Jag kunde inte röra mig och jag kved i panik. Nu gjorde det äckligt ont. Kan dom bara ge mig den där jävla epiduralen nån gång! De erbjuder mig ny akupnktur på ryggen, benet och i ljumskarna. När vi kom till ljumskarna så hann de sätta 1 nål sen tyckte jag det gjorde så satans ont när hon satt den så jag struntade i resten. Eller struntade och struntade, jag hade så ont så jag helt enkelt slog bort hennes händer vid värkarna.
Jag minns fortfarande panikkänslan när jag kände att en värk var på gång. Jag spände hela kroppen och ville verkligen inte vara med längre.
Sen kom lustgasen in i bilden. Snälla låt den hjälpa, jag klarar inte mer!
Jag har hört folk som lovordat den och pratat om gratisfylla. Det här såg jag fram emot. Må hända att den klingade av värkarna något, mest för att jag konsentrerade mig på att andas rätt i masken. Men någon fylla blev det inte, snarare en lätt känsla av baksmälla. Men jag andades desperat på. Hjärtat påstår att jag blev lite groggy, men det var lindrigt.
Nu gjorde värkarna sitt och jag gick in i min egna bubbla av smärta.
kl. 08.00
Åter igen har jag varit vaken dryga ett dygn.
De förbereder mig för epiduralen. De sätter nål i handen och jag minns hur arg jag blev. Jag gastade i lustgasmasken och kunde inte förstå varför de bökade så länge. Det gjorde ju nästan ondare än själva värkarna. Kändes som de höll på att sprätta upp handryggen på mig. Och till råga på det så de stack mig 2 gånger innan de fick den på plats.
Läkaren kom en kort stund efter och skulle sätta epiduralen i ryggen. Nu hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag andades frenetiskt och skrek om vartannat i masken. Dennis höll i mina ben och jag kämpade som ett djur för att ligga blixtstilla genom varje värk medans läkaren satte nålen. Och jag lyckades. Läkaren prisade min prestation och menade att jag var en exemplarisk patient. Han brukar ofta få jaga runt för att få dit nålen, berättade han. Och oj så nöjd jag var! Inte gjorde det ont heller.
Bara minuter efter detta blev jag som en ny människa. Epiduralen fick effekt och jag kunde ligga och kolla på monitorn hur värkarna kom och jag kände ingenting! Jag var i himlen! Jag kunde prata, tänka och känna igen. Hjärtat berättar att jag nu log för första gången.
kl. 09.30
56½ timme efter första värk. Nu var jag öppen 6 cm och de tar hål på hinnorna. Jag får på mig Sveriges största blöja och de ber mig vara uppe och gå. Och då satte forsränningen igång. Det läckte genom blöjan och forsade längs benen ut på golvet. Hjärtat skulle vara duktig och torka upp men fick sig då en härlig skvätt på handen. Den minen glömmer jag inte. Han var fort inne på toaletten och skrubbade händerna med tvål. 4 blöjor tror jag att jag hann avverka. Och lilla Almis hade bajsat i fostervattnet.
kl. 10.00-15.00
De tappade mig på urin första gången nu. Något de sen fortsatte med under resten av tiden. Jag var livrädd och kunde inte slappna av då jag alltid fick en värk när jag skulle kissa, så tillslut vägrade jag helt enkelt
Epiduralen gjorde sitt och jag mådde så himla bra. Jag kunde vila, äta och konversera med Hjärtat. Men att jag nu var så klar innebar även att jag kunde tänka logiskt igen. Nu började jag bli sjukt nervös på det som komma skall. Jag var skakis och kallsvettig. Hur tusan får man ut ett barn genom det hålet? Det kommer göra fruktansvärt ont!? Jag dividerade fram och tillbaka med personalen om hur pass ont det skulle göra och hur nervös jag var. Jag vill inte längre.
Jag och Hjärtat var uppe och gick i korridoren. Jag satt på bollen och stog med gåbordet och gungade i flera timmar. Vid 13.30 var jag öppen 8 cm.
kl. 14.00
Nu var jag öppen 10 cm. Men lilla Almis hade en liten bit kvar att komma ner med huvudet.
kl. 15.30
Nu satte krysvärkarna igång. Fast jag kände ju knappt något. Vaddå ska jag börja nu? Ska han ut nu? Hur ska jag känna när jag ska trycka på? Hur trycker man? Eftersom epiduralen funkade så bra så var det svårt att känna när jag fick en värk. Jag kollade på monitorn och blundade för att känna efter ordentligt. Nu kommer det en värk, eller vänta, jag tror det ialla fall. Personalen kände på magen och bekräftade att jag hade en värk. Och då var det bara att krysta.
Det gick så bra. Det gjorde inte ens ont! Där emot spände det ganska rejält, milt uttryckt. Jag minns att jag sa: det känns som jag har en hel j*vla lastbil mellan benen!
kl. 16.00
63 timmar efter första värk och efter 19½ timme på förlossningen så kikade vår lilla son ut.
3560 g och 49 cm.
Jag grät och Hjärtats ögon var glansiga.
Han ser ut som en kines, och vilka långa fötter han har!
Trött och stolt pappa. Almis 3 timmar.
Kommentarer
Trackback
