beccamedliten

Fy tusan! Jo ni hörde rätt, jag trotsar klyschorna som talar om total lycka och rosenröda dagar. Man ska tydligen vara totalt upprymd, full av lycka och känna att livet med ens har fått en mening. Tabu att ens tänka någonting annat, men det har varit skitjobbigt!




Babyblues
Varför är det ingen som har talat om det här!? Mödravårdscentralen, föräldrakursen, BB, barnavårdscentralen?
Gick hemma med sjuk ångest, deprimerad, hormonsvängningar, ingen matlust och grät. Utan att jag förstog varför. I 3 veckor! Kände mig lagom misslyckad som mamma. Jag ville bara kasta in handduken och ge upp. Kunde inte njuta av vår nya familjemedlem. Tvekade på mig själv, på allt, och kunde inte förstå att det var såhär man skulle må när man fått barn. Ska man inte vara lyckligast i världen då? Jag kanske inte var menad att bli mamma?
Idag mår jag bättre och kan njuta av det lilla miraklet, men jag har nog en liten bit kvar.

Amning
Amningen gav jag tillslut upp. Hemkommen från BB med en bröstpump och sönderkäkade bröstvårtor som behövde vila och läka. Men pumpningen blev bara ett stress och ångestmoment. Att hitta tid och ro när Almis vägrade vara någon annanstans än i famnen var kämpigt. Att veta att jag borde men inte hann. Jag pumpade så ofta jag kunde, kanske 2-3 gånger per dag i början sedan kunde det ibland gå någon dag.
Har varit väldigt sparsamt med mjölk hela tiden. Så när jag väl pumpade kändes det förgäves när det bara kom ynkliga droppar. Så tillsist bildades ingen ny mjölk eftersom pumpningen rann ut i sanden
Åkte även på mjölkstockning. Eftersom jag inte pumpade tillräckligt ofta. Brösten blev stenhårda och knöliga. Fick världens huvudvärk och feberfrossa. 

Prövade på amningsnappen men då ville han inte riktigt. Han blev nog sur över att det inte kom någe käk på en gång som i flaskan. Så jag orkade inte bråka med en skrikande son för att försöka få till det.
Så efter dryga 2½ vecka gav jag helt enkelt upp.




Mat mat mat
Eftersom Almis är flaskbarn så skrev vi alltid upp när och hur mycket han käkade. Så vi såg att han fick i sig ordentligt. Plus att han skulle käka var tredje timme.
Men var tredje timme var inga hinder. Almis käkade varannan timme, ibland 1 gång i timmen, till och med en gång i halvtimmen. På natten kunde vi ha tur och då gick det 4 timmar innan vi väckte honom för käk.
Men vi lyckades ganska snabbt urskilja ett någorlunda mönster. Käk vid 20, 23, 03 och 05. Med diff på runt en timme. Och det här håller i sig ganska bra än, vid 5 veckors ålder. Där emot har förmiddagen och eftermiddagen en salig variation på mattider. Och då äter han också oftare. Fortfarande nåstan 1 gång i timmen när han är vaken.

Sen har lillkillen haft problem med magen. Stånkar, har ont och är gnällig. Efter att han började med magdroppar har det blivit mycket bättre, men fortfarande inte helt bra. Återstår att se om den nya ersättningen kan vara räddaren i nöden..





Sömn
Ja, vad ska man säga. Han är ju ingen tröttmössa precis. Eller trött är han nog, övertrött, men han vill inte sova, kommer inte till ro. Han vill vara med och se vad som händer. Inte ligga på rygg och stirra upp i taket. 

Han sover som bäst, med glesast avbrott för mat mellan 21 och 05. Efter det är det för det mesta full rulle. Någon timme här och där. Såvida vi inte är ute och går eller åker bil. Då brukar han kunna sova ganska länge.
Om han fick sova i famnen varje gång, helst på axeln, hade han kanske sovit längre, men det går liksom inte. (Vi måste få gå på toa, diska och sterilisera nappflaskor, äta, sova vi också, koka vatten till mjölkersättningen, städa, tvätta, duscha, ja allt det där som man annars gör.)
Detta gjorde det även lite bökigt att ta sig utanför lägenheten. Jag drog mig för att gå ut då han som sagt skrek så fort man la ifrån sig honom.

Vi upptäckte att han helt enkelt inte ville sova själv, han ville sova på mamma eller pappa, och absolut inte på rygg. Helst skulle han nog sova på mage, men p.g.a plötslig spädbarnsdöd så har vi kompromissat. Så han har fått sova på sidan. En kompromiss som funkat bra.

Han sov mellan oss i sängen första veckan men sen fick han sova i sin spjälsäng. Peppar peppar kunde han sova i sin spjälsäng nattetid, efter att han somnat i famnen på en. Men dagtid gick inte. Och om man försökte smussla ner honom i sängen efter han somnat, vaknade han och blev skitsur och man fick börja om igen.
Så vi upptäckte bärsjalen, då fick vi händerna fria och Almis sov lugnt och nöjt.



Senaste veckan
Några dagar innan månadsdagen hände något, som över en natt. Han är vaken, glad och nöjd, jollrar och ler mellan matningarna längre stunder. Vi kan lägga ifrån oss honom när han somnat även dagtid (inte alla gånger, men många), OCH han kan till och med somna i sin egen säng. Förutsatt att han är riktigt mätt och nöjd. Och bara det känns som ett mirakel! Ett steg i rätt riktning.

Han tittar nyfiket och följer saker med blicken. Han gillar mobilen över skötbortdet och följer med när den dinglar. Och ibland när han får syn på mitt fula tryne kan han skjuta iväg ett stort leende. Håller man i honom så står han fint på benen och håller upp huvudet själv. Och när han var 2-3 veckor låg han på mage och lyfte huvudet och kikade runt. Tjurnacken vår! 
Imse vimse spindel har även blivit väldigt uppskattad och han jollrar på bra när jag sjunger den med min ljuva stämma.



Ojoj, orkade ni ta er igenom denna köttiga bit text? Jag hade nog läst rubrikerna, tittat på bilderna och sen bläddrat vidare.
Men tänk så trevligt att gå tillbaka och läsa detta sen.