beccamedliten

Ibland har jag lust att ta den slöaste sax jag kan hitta och sakta klippa av honom p*ngen. Jo det är sant. Ibland kan han göra mig så jäkla irriterade att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Vi är ganska olika, fast samtidigt är vi väldigt lika. Kanske är vi egentligen för lika. 

Även om han inte är den romantiskaste människa jag träffat (även om jag så önskar att han vore, då jag är en äcklig sucker för smicker och romantik) så älskar jag honom så mycket att jag inte kan förstå vad jag gjorde med mitt liv innan.

Det tog ett tag innan vi hittade varandra ordentligt i förhållandet. De första månaderna var ganska tuffa men med tiden hittade vi varandra och vi har aldrig haft det så bra som nu.
När jag är med honom känner jag mig som ett litet barn som skriker efter uppmärksamhet. Hallå! Hallå! Hääär! Titta på mig. Titta på mig! Kolla vad jag kan! Titta råååå!

Jag skulle kunna ligga i timmar och pilla på hans små söta öron, pilla honom i skägget, smeka honom över pannan eller pilla på hans långa fina ögonfransar. Ibland hatar han det - men med en större dos tålamod än vad jag har så står han ut. Han låter mig hållas. Ja, för ibland är att vara med mig rent ut sagt en fråga om att bara stå ut.

Han är sannerligen beundransvärd. Och jag skulle inte vilja byta för nått i världen.