beccamedliten

Ibland måste man svälja stoltheten och sluta upp med barnlekar som "Jag tänker minsann inte ge mig. Vi får väl se vem som kan vara surast längst". Hur kan det kännas som ett nederlag när man är vuxen nog att gräva ner stridsyxan och be om ursäkt? Det rycker i mungiporna men ändock ger man sig fan på att dom minsann inte får visa en uns av glädje.  Det är svårt. Jag är inte bra på att vara sur länge... Och han är ju så snygg att jag bara vill äta upp honom.

Snart så ska jag svälja min stolthet, alldeless strax nu....



Tills vidare - det är ju sol ute

Rebecca