beccamedliten

Och såhär blev resultatet av gissningsleken:

18 april - Frida 3440
19 april -
20 spril -
21 april -
22 april -
23 april -
24 april Andre
25 april - Frida 3650
26 april - Madde, Jag
27 april - Tesse 
28 april - Eve 3300g, 48cm
29 april - Hilda, Cacki
30 april - Martina, LillSara
BF 1 maj -  Matilda 3500g, 50cm
2 maj - Jessica, Caroline N 3750g 
3 maj - Sofia 49cm
4 maj - Emelie, Patrik, Veroniqa, Lina 
5 maj - Oscar, Emma B
6 maj - Tonne, Millan, Emma
7 maj - Hjärtat, Caroline, Barnmorskan, Thesa, Emma C
8 maj - Kattis, Frida L
9 maj - Sofie, Marie, Jag 
10 maj - Mamma
11 maj - Sara 
12 maj - Laila, Fanny
13 maj - Bella, Johan
14 maj -


Grattis till syskonen och Emma som gissade rätt datum. Sofia prickade rätt på längden (49cm) och Matilda var närmast på vikten (3560g). Ni vinner ära och beröm.


Just nu är mamma ute och traskar på en långpromenad med Almis och jag har duschat, filat fötterna, rakat benen, peelat, smörjt mig och BUSat. Är nog för tidigt att kunna njuta av den s.k egentiden. Det blir mer ett måste-skynda-och-avklara-moment för att sedan bara vänta och längta tills lillkillen kommer hem, där han ska vara, med mamma igen.

Igår for vi till barnakuten med lillskiten. Parveln hade inte bajsat sen i torsdags och var uppenbart besvärad av magont och grät och stånkade förgäves hela natten och morgonen och kunde inte komma till ro.
Peppar peppar var det ingen förstoppning men han är bra trög i magen. Ska rådgöra med Barnavårdscentralen (BVC) i morgon om eventuella åtgärder.

På akuten lyckades sköterskan få Almis att möka ur sig lite och väl hemma kom det senare lite mera. Först släppte han ut alla gaser och skötersan skrattade och tyckte att det luktar som en hel karl, fy fasiken!
Det är vår son det!

 Märks det att man är småbarnsförälder när smsen till sambon ser ut som följer:
-Nu bajsade han! :D

Han är fortfarande besvärad av sitt magont och stånkar och gnäller. Gör ont i mammahjärtat när man inte kan hjälpa det lilla livet..

Jajomen, här har ni morsan 2 veckor efter förlossning och 12 kg lättare. (Total viktuppgång blev 23,5 kg)
Och nej då, jag är inte en av de lyckligt lottade som återfått magrutorna på stört. Magen kan nog mer liknas vid en gammal jäst bulldeg, mjuk och fin sådär.
Så låt inte bilden lura er. Här fuskas med otroligt höga och otroligt osexiga shape-trosor. Så att man i alla fall kan få komma i några av trasorna man äger.

Idag är Almis 2 veckor. 52 cm och 3650gr. Han är så underbart ljuvlig men ack så dryg lillskiten kan vara. Eller ja, han är förmodligen som en liten bäbis brukar vara. Gnäller, äter som en häst och sover nån gång imellanåt.

Fortfarande är det en sport att få honom att sova någon annanstans än i famnen. I vagnen ute på promenad tycks han dock kunna sova hur länge som helst, men det känns lite tungt att vara ute och trava med barnvagnen om nätterna/tidig morgon.

Hjärtat började jobba idag. Känns lite ångestladdat, och fy vad jag saknar honom! Nu har man ju blivit lite bortskämd med att ha honom hemma hela dagar. Är så tacksamt när man varit två som delat på ansvar och sysslor dygnet runt. Tacka vet jag kära mor och syster som ställt upp till tusen!


Nu ska jag lägga mig i soffan och lösa lite korsord. Syster är här och sällskapar och myser med Almis när Hjärtat jobbar.



En glad skit, 2 veckor gammal.

Jag är frälst! Jag jag är trollbunden, kär, jag är såld!
Jag älskar den!

 



Är dock kanske inte den lämpligaste låten som bör fastna på hjärnan.

Eventuellt scenario i kön på Ica:
- nananaa, viiill du ligga med mig då, vill du ligga med mig dåå.
Tanten och mannen i kostymen framför mig i kön vänder sig om med tefatsstora ögon och snart tar en väktare tag i min arm.
- Ursäkta fröken du får följa med mig.

Bruka endast låten i måttliga doser. Annars är det bara en tidsfråga innan liknande scenario dyker upp. Låten klassas numer som en fara för Sveriges invårnare och polisens antal fältarbetare har utökats markant under sommarmånaderna.

Satt och funderade lite och kom fram till att det tog 63 timmar från första värk tills Almis kikade ut. 63 timmar!!! 63 timmar med obefintligt med sömn, mat och massa grotesk smärta. Numera kan ni tilltala mig Superwoman! För om något så är väl det en jäkla prestation... såhär i efterhand.



Plutten 10 dagar gammal.

Här hemma jobbar vi på att få till en bra vardag. Och även på att få igång amningen. Lillkillen snutta sönder brösten från första början. Och med föga hjälp från personalen på BB blev det bara värre och det slutade med sår och numer en svag rädsla för att amma.

Det fanns ett radarpar bland nattpersonalen på BB. Två kvinnor närmare 60. Jag berättade att det gjorde fruktansvärt ont att amma och de visade hur jag skulle göra och sa att han sög rätt. Men fortfarande gjord det så ont. Och han verkade aldrig bli mätt utan gnällde för det mesta.. Tant 1 sa att det tyvärr inte fanns mycket att göra om det gjorde ont. Hon sa att jag helt enkelt fick bita ihop och låta honom amma 15 min på vardera bröst så att de sedan fick vila. Sagt och gjort. Men lilla Almis var inte nöjd utan skrek som en stucken gris! In kommer tant 2. Hon förklarade att det var dag 2 och han kommer inte bli nöjd utan jag skulle låta honom amma tills han var mätt och nöjd. Så där satt jag flera timmar i sträck, mitt i natten med tårarna sprutandes på grund av smärtan.

Dag 3 kliver två trevliga sköterskor in och jag började stortjuta och sa att jag inte klarade mer. Det gick inte, det gjorde för ont! Dessa två vänliga själar hjälpte mig sedan och lille Almis fick mjölkersättning och för första gången sen förlossningen sov han som ett litet barn i 3 timmar. Han var mätt!

nu pumpar jag för att hålla igång mjölkfabriken så att jag förhoppningsvis kan börja amma när allt läkt. Att diska och sterilisera flaska efter flaska dygn efter dygn och sen hitta tid och ro att pumpa är en konst när Lillkillen vill käka varannan timme och vara vaken där imellan. Skulle vara väldigt smidigt att amma. Håller tummarna. Almis hälsar med massa pruttar från sängen. Riktig pruttunge!

En allmänt missnöjd Almis som käkat varannan timme och knappt sovit där i mellan. vill minsann inte sova någon annanstans än i famnen, och helst ska vi vara uppe och vagga också. Att lite snyggt smussla ner honom i sängen när han somnat är näst intill dödsdömt. Sov nog dryga 4 timmar i natt. Faktiskt ganska makalöst hur kropp och knopp fortfarande kan fungera dygn efter dygn utan sömn. Nu har jag satt Hjärtat på nattmatningarna så tar jag morgonmatningarna. Hälsa John Blund från mig. Almis hälsar, sovandes i pappas famn.

Vad brukar man säga?  Sådan far sådan son!





Dagarna rullar på och vi lär oss något nytt varje dag. Vi får mer och mer kläm på vad som funkar bäst för Almis. Men det har varit tufft. Men som sagt, det går åt rätt håll. Och mitt i all sömnbrist, matbrist och barnaskrik så kan man inte hjälpa att älska det lilla miraklet.
Som ungarna här i Gränby skulle säga: Det är fett coolt!

Våran lilla Almis. Det är så stort alltihop. Har fortfarande inte förstått. Men han är vår och han luktar så gott.

Idag åker vi hem från BB. Äntligen! Har inte alls känts bra att vara här. Det är en lång historia för sig. Jag har så mycket att berätta. Det får bli när vi kommer hem. Och då bjuds givetvis på bilder på skitungen som gjorde det svårt för morsan. Han är så söt. Pappas lilla pojke minsann. Och vet ni vad, han har mammas långa fötter, ser så kul ut!:D

Jag skrev ett inlägg som givetvis försvann. Vi är kvar på BB och försöker komma in i den nya vardagen. Almis är för det mesta väldigt nöjd men äter i princip sönder min bröst. Vi jobbar på amningen fortfarande. Vad det gäller sömnen ska det promt somnas efter en stunds amning eller hängandes över pappas arm, annars kan det kvitta. Det är en helt ny vardag och jag har svårt att slappna av, livrädd att den lilla människan ska göra sig illa eller gå sönder. Och tänk om han slutar andas!? Som sagt nerver på helspänn med en fortsatt sömnbrist. Våra planer är att åka hem i morgon om allt känns okej.

Fredag 6e maj kl. 16.00 kikade lilla Almis ut. 3560gr och 49 cm.

Var in till förlossningen i natt efter att varit vaken nästan 1 dygn med fruktansvärda värkar. Barnmorskan sa att det var normalt och allt jag kunde svara var: normalt!? Det är ju fan helt sjukt!!
Dock är det inte lika smärtsamt för alla. Jag var öppen 2 cm vilket innebär att det är på gång, men inget anmärkningsvärt. Jag fick mig lite piller mot smärtan och för att kunna få sova. Nu har jag sovit nästan 5 timmar och känner mig nästan lite bakis, sliten. Men ack vilken dröm det var att få sova!! Så nu är vi inne på dag nummer 2 och värkarna har inte riktigt kommit igång igen. Jag låter hjärtat fortsätta sova. Om jag ska orka behöver jag en utvilad sambo som stöd. Inte visste jag att det kunde vara såhär långdraget ...skjut mig...

7 timmars sömn på två dygn. Och nu Snart 17 timmar med värkar. Hela jag håller på att gå under av utmattning. Bröt ihop totalt när förlossningen sa att de förmodligen bara skulle skicka hem mig om jag kom in nu. hjärtat fick fortsätta samtalet medans jag grät och förbannade förlossningen. Jag får hålla ut några timmar till för att sedan komma in för smärtlindring och lugnande så jag kan få sova.

Nu har jag legat hemma med värkar i över 12 timmar. Äntligen(kan inte fatta att jag ens säger det) så har de ökat i intensitet och kommer allt tätare. Hjärtat får gnugga mig på ryggen genom varje värk. Nu vill jag bara att det kommer igång ordentligt så vi får åka in.

Vem hittade på skiten med att andas sig genom värkarna? Vänta lite så ska jag skjuta dig i benet så kan du försöka andas dig genom den smärtan. Jo men tjena! Längtar tills Hjärtat kommer hem... Min finaste.

Värkarna är fortfarande oregelbundna, 10 till 40 minuter mellan. Kan nog ta ett tag det här. Har käkat och syrran låg och kliade mig på fötterna i hopp om att jag skulle få slumra till i soffan ett tag. Gick inte. Har spelat kort ett tag och nu ligger jag i soffan igen.

En liten blödning kom också. Bollen är satt i rullning. Återstår att se hur lång tid det tar innan det bli infärd mot ackis. Förlossningen tyckte det var för glest mellan värkarna fortfarande. Skulle höra av mig när det närmade sig var 6e minut. Heja heja! Syrran kommer med omnejd med käk och vetekudde.

Sovit kanske 3 timmar. Hade sån molande "mensvärk". Nu på morgontimmarna har det över gått till förvärkar (tror jag, inte tusan vet jag hur detta ska kännas) först var 10e minut men nu börjar det glesa ut, ca var 20e. Hur fan ska man klara av att föda barn? Smärtan är inte att leka med! Hjärtat har nyss åkt till jobbet. Får se om det är något på gång, eller om det stannar av, vilket inte är helt ovanligt...